Text: Taneli Tirkkonen, Virpi Sali
Identifiering av svin som kräver medicinering är ett viktigt sätt att minska användningen av onödiga läkemedel och på längre sikt även utvecklingen av resistens mot mikrober.
Behovet av att använda läkemedel minskar man effektivast genom att främja hälsotillståndet för och motståndskraften hos djuren på gården samt genom att förebygga insjuknande och skador. När produktionsförhållanden och djurens välbefinnande förbättrades, ökade också grisköttsproduktionens lönsamhet och även konkkurenskraft.
Vi besökte 25 gårdar som är med i projektet Lääkkeiden käytön vähentämisellä kilpailukykyä sianlihantuotantoon (Ökad konkurrenskraft i grissköttsproduktion genom minskad användning av läkemedel). Vi samlade in information om produktionsförhållanden, djurens hälsa och praxis kring användning av läkemedel. Vi identifierade många bra praxisar, även om vi upptäckte förvånansvärt stora variationer mellan de olika gårdarna.
I det externa sjukdomsskyddet fanns det brister framför allt i svinhusen. Stövel-, sko- och handhygienen följdes inte och dessutom var avdelningarnas tvätt och desinfektion bristfällig. Bekämpningen av skadedjur och hanteringen av kadaver var inte i sin ordning, och det fanns inga som helst redskap som var anpassade efter åldersgrupp eller avdelning.
Ordning på båsen
Vid gårdsbesöken gjordes en visuell inspektion av cirka 2 500 smågrisar, 1 500 mellanuppfödningsgrisar samt 2 400 slaktsvin för att bedöma deras hälsotillstånd och behov av vård. Hälften av smågrisarna var nyfödda och hälften på gränsen till avvänjningsåldern.
Vid inspektionen riktades blickarna på benskador. Förekomsten av sådana påverkas i betydande utsträckning av förhållandena i båset, där golvmaterialet, skicket på det och användningen av strö är viktigt.
Vid några svinproduktionsgårdar utjämnades kullar alltför snabbt och enstaka kultingar förflyttades flera gånger. Detta kan leda till för liten tillgång till råmjölk, som är en förutsättning för utvecklingen av svinets motståndskraft. Skiftdigivning säkerställer tillgången till råmjölk och när kullarna jämnas ut på en och samma gång, kan många smittsamma sjukdomar hållas i schack. I det senare uppfödningsskedet är eftersatta och underutvecklade kultingar sannolika sjukdomshärdar.
Suggornas mjölkproduktions- och digivningsförmåga påverkas av tillräcklig tillgång till vatten, rätt digivningsfoder, konditionsklass och grisningsgång. Vad gäller antalet fungerande spenar i förhållande till storleken på kullen har äldre suggor oftast färre än yngre suggor. Detta ökar risken för kamp mellan svinen och för att svinets känsliga hud skrapas mot golvet, vilket ofta leder till sår i ansiktet och frambenen.
Orsaken till borttaget av enstaka suggor är också ålder och problem med att sköta kultingarna. Mjölkproduktionen minskas av att man på de flesta gårdar tillhandahåller för lite material till boande. Genom att göra det möjligt för suggan att boa, ökas dess hormonproduktion och det har en positiv inverkan på en lyckad grisning och mjölkproduktion.
Svansbitning i mellanuppfödningen
Bland mellanuppfödningssvinen upptäckte vi lindrig svansbitning hos 1,3–16 procent av svinen. Där fanns högst 3,3 procent med allvarliga svansbitningsskador.
Flest tecken såg vi på läkta svansbitskador, förekomsten varierade 0,3–15,3 procent mellan gårdarna. Svansbitning är vanligare på mellanuppfödningsanläggningar än i slaktsvinhus, där svansbitning förekom i form av läkta svansstumpar och förekomsten varierade 5–45 procent mellan gårdarna.
Enligt Sikava-uppgifter hade svansbitning även behandlats med smärtstillande i båda åldersgrupperna. I lindriga fall är det en bra åtgärd att ge smärtlindring och/eller flytta det djur som blivit bitet till sjukbåset, vilket eventuellt kan leda till minskad användning av antibiotika.
Medicineringsansvaret åligger producenten, men om den vårdande veterinären överlåter läkemedel till gårdens användning, ska han eller hon ge råd i vilka sjukdomar de gäller och hur de behandlas. Det var oroande att det på projektgårdarna samtidigt användes olika typer av antibiotika, till och med fem olika verksamma ämnen. För att undvika onödig utveckling av bakteriestammar som är resistenta mot antibiotika bör man använda så få olika typer av antibiotika samtidig som möjligt.
Användningen av läkemedel bedöms årligen i samband med uppdateringen av hälsovårdsplanen. För att man lätt ska kunna kontrollera anvisningarna, måste medicineringsanvisningarna finnas i samma rum som läkemedlen förvaras i. Det finns klart och tydligt utrymme för förbättringar i undersökningen av djuren, bedömningen av medicineringsbehovet och själva medicineringen
Bildtext: Huden på frambenen var skadad hos i genomsnitt var femte nyfödd och 40 procent av de avvanda grisarna. När medicineringsuppgifterna granskades gårdsspecifikt för det gångna året, var benproblem också den största enskilda orsaken till behandlingar som registrerades i Sikava bland såväl diande som avvanda grisar.
HUR MINSKAR MAN BEHOVET AV MEDICINERING?
- rent grisningsbås med gott om strö
- tillräcklig tillgång till material för boande för suggan under flera dagar före grisningen
- säkerställa tillgången till råmjölk och skiftdigivning kort efter grisningen
- utjämning av kullarna vid behov inom 24 timmar
- minimering av blandning av djuren, så att grisar inte förflyttas bakåt i kedjan, det vill säga att äldre grisar inte blandas med yngre grisar
- åldersgruppsspecifika redskap för rutinarbete och medicinering
- regelbunden rengöring av redskapen
- symptomenlig behandling av sjukdomar i enlighet med veterinärens anvisningar och avlivning av de svin som behandlingen inte har någon verkan på
- bedömning av antalet olika typer av antibiotika som behöver tas i bruk (1–3 räcker för behandling av de vanligaste sjukdomarna bland svin)