Rekryteringsdjurens kvalitet ersätter mängden

Påverkningen av rekryteringskvigan som väljs idag, ses i besättningens resultat i flera år framöver Det är alltså inte alls likgiltigt, hurdana djur man väljer som nya dikor.

Att välja bra mjölkande och hållbara dikor är inte lätt. Senast vid avvänjningen borde man kunna välja de bästa individerna från kalvflocken. Just i detta skede förändras kalvarna snabbt och är turvist fram- eller bakhöga. En månads åldersskillnad kan framkomma som stora storleksskillnader mellan individerna. En bra tumregel är att välja rekryteringsdjuren ur de äldre kvigkalvarna – deras moders fruktsamhet är i skick. Men hur ska man lyckas med att göra de rätta valen?

I Produktiva Diko-projektets pilotstudie testades grundprinciper för ett lyckad val av kvigor på två olika dikogårdar inom projektområdet. Hos Keskustalo gård i Kiuruvesi, Norra Savolax, har djurmaterialet utvecklats målmedvetet redan under flera år och rekryteringsprocenten har också varit rätt låg. Den andra pilotgården finns i Norra Karelen. Som vid Keskustalo gård, säljer även Nuutinen MTY kalvarna till förmedling. Båda gårdarna har år efter år lyckats med att föda upp kalvar som är bättre än genomsnittet, men tyckte ändå att det är utmanade att välja rekryteringsdjur.

Man tog itu med problemet genom att försöka komma på en mall, med hjälp av vilken man kunde välja rekryteringsdjur på samma sätt år efter år. Ju mer man hoppar fram och tillbaka i avelsvalet, desto brokigare besättning får man. Det första man ska räkna ut vid val av rekryteringsdjur är behovet av rekryteringskvigor. Behovet av rekryteringsdjur är i sin enkelhet den samma som mängden dikor som slås ut. Vanligtvis är det ca 15% av besättningens djurmängd. Ju lägre procenten är, desto mer sannolikt är det att dikorna är hållbara. Allmänt kan man säga, att en låg rekryteringsprocent är en bra sak. Å andra sidan kan en tillfällig höjning av rekryteringsprocenten vara ett medvetet val. Till exempel på pilotgården hade man beslutat att slå ut flera äldre dikor vars förmåga att föda upp kalvarna hade tydligt sjunkit. Då är en ny kviga mer lönsamt ekonomiskt sett.

Vid valet av rekryteringskvigor är förutom de individuella egenskaperna även stammen och härstamningen viktig. Med gentestning kan man bekräfta kvigans fader på det mest pålitliga sättet. Betäcknings- och semineringstjuren har sannolikt redan valts i besättningen med den tanken att dess egenskaper förbättrar besättningen. Därför är det viktigare att notera kvigans moder och hela mödernet när man väljer en kviga ur en grupp med en viss tjurs avkommor. Med Min Gård-programmets rapporter kan man rätt lätt utreda olika dikors kalvningshistoria och till exempel behovet av kalvningshjälp. Därför lönar det sig att utgå från mödernet. Med tanke på djurmaterialets utveckling är det väsentligt att gå igenom kalvarnas tillväxt per diko och lista de dikor som är på toppen och botten. Det är bäst att välja kvigorna från toppmödernet för rekrytering och slå ut djuren i listans slutända.

På gårdarna utgick man ifrån att enskilt gå igenom alla kvigorna i årskullen. Man bokförde de största exteriöra svagheterna och styrkorna. På Keskustalo gården lade man speciellt märke på klövar, eftersom det i besättningen fanns djur med skruvklöv efter en avelstjur. Samtidigt diskuterades kvigornas stam i grunden, dikorna, syskon och deras betydelse i besättningen. Av en god rekryteringskviga förväntas balanserad exteriör: optimalisk vinklade ben, tillräcklig muskulös kropp och bred sluttande kors. Olika raser har olika optimum, men oberoende ras borde man sträva till hållbart djurmaterial. När man undviker att föda upp ”engångskor” är produktionen lönsam både ur ekonomisk så väl som miljösynpunkt.

På Keskustalo gården fick vi välja ettåriga kvigor. Gruppen bestod främst av anguskvigor, men även några limousinekorsningar fanns med. Med limousintjuren hade man strävat till att få mer muskulatur i besättningen, vilket man hade lyckats med. Val av kvigor och utvecklingen av det egna boskapsögat är inte nödvändigtvis lätt men det går att träna. Följande bildserie presenterar olika djur av vilka vid gjorde exteriöra anmärkningar.

+ muskulös och lång kropp, optimala benvinklar och starka kotor
- kunde vara bredare vid bringan och höften

+ bred bringa, sjunkande kors
- snäv bakom bogen, bristfällig kropp, kohasiga bakben

+ djup bål, tillräckligt bred, bra benvinklar
- kunde vara mer muskulös

+ lång kropp, väldigt muskulös
- smal, kohasiga bakben, tung benstomme > tjurlik

+ harmonisk, välbalanserad. Stark höft, utmärkta ben och tillräckligt muskulös

+ bra klövar och kotor
- fram och bakdel av olika par, rak has, saknar kropp och muskler

+ balanserad, utmärkta ben, optimalisk höft, bra bredd på bringan och höften

+ lång och muskulös kropp, utmärkt höft
- raka hasar och sviktande kotor

+ helt ok, djup bål, bra höft, bra vinklade ben
- kunde vara mer muskulös i bakdelen, står lätt med frambenen framåt som en sågbock

Som man ser på bilderna kan en, vid en första blick, enhetlig djurmassa egentligen bestå av väldigt olika individer. Ett bra tips är att ta bilder av djuren och jämföra djuren med varandra med hjälp av bilderna. Det är förvirrande hur man blir blind i ögat när man tittar på flera djur efter varandra.

Med tanke på dikons hållbarhet är exteriören en viktig egenskap. Optimalt vinklade benställningar stöder djurens rörelse och garanterar på så sätt en längre livstid. Det är också viktigt att lägga märke till klövarna. Skruvklövar är en ärftlig egenskap, vilket är skäl att notera vid rekrytering. Höftens uppbyggnad är i samband med benställningarna och djurens rörelsemönster. En stark länd och aningen sluttande höftvinkel stöder djurens fertilitet och är till hjälp vid kalvningen. Med tanke på lätta kalvningar så har även höftens vidd betydelse – ju bredare, desto bättre.

Med tanke på muskulaturen är det lönsamt att välja medelmåttiga djur. De mest muskulösa kalvarna blir nödvändigtvis inte de bästa dikorna, eftersom man har forskat att dessa djur överför ofta energin från födan till sin egen tillväxt i stället för mjölkning – alltså som dikor får de nödvändigtvis inte kalven att växa bäst. Det är dock viktigt att komma ihåg att rekryteringskvigorna ska ha tillräckligt bra tillväxt för sin ålder. Målet är att kvigorna ska kalva vid 24 månaders ålder och har då nått 80 % av sin vuxenvikt. Betäckningsvikten vid ca 15 mån ålder borde vara ca 60 % av vuxenvikten. Därför är det bra att uppskatta kvigans 200 dagars vikt och sedan beräkna om kvigans växtpotential räcker till för att nå målet.

Alla kvigor har sina brister. Man ska sträva till att få perfekta individer, men man ska även inse begränsningarna. Det kräver ett långsiktigt avelsarbete för att uppnå bra djurmaterial.

 

Mödernets enorma påverkning

Med tanke på rekryteringsprocenten och exteriöregenskaperna ska man även notera kvigans moder: har hon fungerat bra i besättningen? Hurdan dräktighet har hon? Är juverstrukturen tillräcklig? Hur har hon fött upp sina kalvar? Hurdant lynne har hon? Lynnet ärvs rätt kraftigt och är också en inlärd egenskap, eftersom dess heritabilitet är 0.44. Lynnet påverkar även produktionen. Lugna dikor har fördelar jämfört med nervösa/aggressiva/rädda mödrar. Man har till exempel forskat att lugna dikor producerar mer mjölk, uppfostrar sina kalvar bättre och blir även lättare dräktiga. Nervösa djurs kortisolnivåer hålls höjda på grund av stress, vilket leder till förändrad hormonverksamhet vilket i sin tur påverkar negativt på brunstcirkeln.

En bra diko är till exteriören hållbar, sköter sina kalvar väl och är annars också en ”osynlig” individ, som inte orsakar onödigt arbete.

Vid val av kvigor borde man även notera diko-kalv-par. Då kan man utan att väga djuren uppskatta om dikon har haft tillräckligt med mjölk för sin kalv och har kalven växt bra. Målet är att dikon avvänjer kalven när den väger hälften av dikons levandevikt.

Dikor som kalvat för första gången mjölkar lätt av sin kropp. Dessa dikors energibehov är ofta större än hos äldre dikor, eftersom en del av energin går ännu åt dikons egen tillväxt. Av kvigornas kalvar lämnar man sällan rekryteringsdjur, men undantag kan göras och det kan även löna sig, till exempel ifall individen är sin släkts sista efterträdare. Å andra sidan kan man fundera varför just denna stam har tynat bort? Är det dålig tur eller kan det vara att djuren av denna stam inte fungerar så bra på gården?

Hos Nuutinen var de äldre dikorna av samma typ: kraftiga, muskulösa och väl sina kalvar skötande. Man noterade dock att årets kalvar präglades av raka benställningar som ärvts från tjurens sida.

När du väljer rekryteringskviga, notera:

• Stam
• Dikons juver och mjölkproduktion
• Dikons beställningar och höften
• Klövar (välj inte individer med skruvklöv)
• Muskler
• Lynne

 

Skribent 

Maiju Pajula, Produktiva Diko-projekt