Överbetning, för intesiv och långvarig betesgång, är vanligt inom dikoproduktionen. Problemet kan även uppstå vid betesgång av kvigor och sinkor. Tilläggsutfodring håller produktionen uppe, men vad händer med betesvallens skördemängd?
Sommaren 2020 utfördes ett prov vid Naturresursinstitutets (LUKE) enhet i Siikajoki. Man forskade hur stubbhöjden påverkade tillväxten av fyra vanliga vallväxtarter och två artblandningar. Målet var att få ny kunskap om vallens tillväxt speciellt ur dikoproduktionens synvinkel, där såväl mjölkproduktionen som kalvens tillväxt är beroende av betesvallens skördemängd. Nöt kan äta vallen ner till ca 3 cm höjd men tidigare forskningar har visat att en högre stubbhöjd kan gynna vallens växt och förbättra helhetsskörden. I forskningen undersöktes vallarternas skördemängd och kvalitet med två olika stubbhöjder, 3 cm och 10 cm. Den låga stubbhöjden är typisk vid överbetning medan den höga är ett genomsnittligt mål för stubbhöjd. Provrutorna skördades med ca 3 veckors intervall enligt följande tidtabell: 5.6, 29.6, 28.7, 18.8 och 1.10. Jordmånen var mullhaltig mo. Kvävegödsling fördelades på fem skördar (80-80-60-20-0 kg N/ha) och de andra näringsämnen enligt markkartering.
I provet testades fyra vallarter. I den rena vallen användes timotej, engelskt rajgräs, foderlosta och hundäxing som vallart. I den första blandningen var vallarterna timotej, ängssvingel, engelskt rajgräs, ängsgröe samt röd-, vit- och alsikeklöver och i den andra blandingen, som fungerade som kontroll, användes timotej 45% och ängssvingel 55%.
Den genomsnittliga skörden var hög, 11 ton per hektar och alla provets växter gav en god helhetsskörd. Däremot påverkade stubbhöjden, oberoende växtarten, märkbart helhetsskörden (bild 1.). När stubbhöjden var låg var helhetsskörden 9800 kg och när den var hög, 11600 kg torrsubstans per hektar. Den högre stubbhöjden höjde skördemängden med 1800 kg, alltså med 15%.
Bild 1. Stubbhöjdens (3 cm och 10 cm) påverkan i helhetsskörden (kg ts/ha)
Högre stubbhöjd gav naturligtvis en lägre torrsubstansskörd i den första skörden (-740 kg), men i 2., 3. och 4. skörden var skördemängden märkbart bättre (+1780, +470 och +280 kg ts/ha). De senare skördarna verkar alltså gynnas av högre stubbhöjd. I betesbruk kan helhetsskörden i praktiken inte vara så här hög eftersom en del av skörden kvarstår som stubb, en del trampas och betesrator uppstår. På grund av överbetning kan skörden sjunka med 15%, alltså ca 1000 kg ts per hektar på ett annars högproduktivt bete (ca 6000-7000 kg ts/ha). Det är sannolikt att helhetsskörden kan sjunka även mer, om väder- och åkerförhållanden skulle vara ogynnsamma, mängden av betande djur för hög och om betets återhämtningsfas är för kort.
Bild 2. Skillnaden i skördemängden uppstod huvudsakligen under den andra skörden då tillväxten kom klart bättre igång när stubben var längre. I bilden till vänster timotej och till höger ängsgröe 10 dagar efter första slåttern. Till vänster är vallen snittad till 3 cm och till höger till 10 cm. (bilderna Maria Honkakoski)
Alla vallarter och deras blandingar som användes i provet verkar ha kapacitet att producera en bra helhetsskörd. Fast inga skillnader i helhetsskörden fanns mellan arterna, kom arternas olika växtrytm fram via skillnader i mängd och kvalitet under de olika skördetillfällena. Till exempel skördens D- och råproteinvärden växlade från en skörd till en annan enligt växtart och stubbhöjd. Skillnaderna i kvaliteten påverkar troligtvis även betets smaklighet. I artblandningar orsakar snabbt åldrande och växtarter med sämre smältbarhet betesrator om betesarealen är stor. Det är viktigt att producenten känner till de olika växternas och skötselåtgärdernas påverkan på såväl skördemängden som kvaliteten under de olika betesfaserna. Nu bekantar vi oss närmare på resultaten från de olika skördarna i Siikajoki betesprov.
Skördemängden vid första skörden till hög stubbhöjd var som förväntat lägre (1550 kg ts/ha) än med kortare stubbhöjd (2280 kg ts/ha), skillnaden är 740 kg torrsubstans till godo för den kortare stubbhöjden. Skördemängden skiljs inte åt mellan arterna eller artblandningarna, men skillnaderna kom fram i kvaliteten. Första skördens smältbarhet var 670 kg/kg ts för den kortare stubbhöjden men förbättrades med 40 g då stubbhöjden var högre. Motsvarande resultat uppnåddes även vid Carbo-testodlingarna vid Luke i Maaninka. Skillnader i smältbarheten fanns även mellan de olika växtarterna. Engelskt rajgräs och de båda artblandningarna gav hög smältbarhet jämfört med foderlosta och hundäxing. Dessutom höll timotej smältbarheten relativt väl (bild 2.). I detta prov användes foderlosta och hundäxing som de enda växterna i vallen. Om man använder dessa i blandningar kan skillnaden i smältbarheten jämfört med andra vallväxtarter öka mängden betesrator. Om det finns gott om bete och man byter skifte i lugnare takt, är det också sannolikt att mängden betesrator ökar. Detta kan undvikas med lämplig storlek på betesskiftena. Man ska även beakta fördelningen av kvävegödslingen. I detta prov var råproteinmängden onödigt högt (över 160 g/kg) med alla vallväxter och båda stubbhöjderna. Första skördens kvävemängd kan således minskas och riktas på de följande skördarna.
Bild 3. Smältbarheten av den första skörden med de olika vallväxtarterna och blandningarna (g/kg ts).
Efter den första skörden var växtförhållanderna varma och torra, vilket klart visade nyttan av en högre stubbhöjd. I den andra skörden gynnades alla växter av den höga stubbhöjden och endast slåtterhöjden påverkade skördemängden så, att med kortare stubbhöjd nåddes en skörd på 2860 och med högre 4640 kg ts/ha. Skillnaden var till och med 1780 kg torrsubstans, alltså 38%.
Varma växtförhållande och en lite längre tidsperiod mellan slåttern, påverkade dock kvaliteten negativt. Fodrets smältbarhet ändrades ändå på olika sätt på olika växter, beroende på slåtterhöjden. I medeltal gav den lägre stubbhöjden högre smältbarhet (668 mot 648 g/kg ts). Detta beror på att den lägre stubbhöjden kommer långsammare i gång i växten och är i en tidigare växtfas under skörden, men också på grund av förändringen i växtens blad-strå förhållandet. Slåtterhöjdens och vallartens samverkan var tydligast i blandingar med timotej, där andelen strå ökade mest, vilket också märktes som högre vallbestånd och högre andel av NDF fiber. Till exempel den högre stubbhöjdens timotej hade nått en höjd på 60 cm och fibervärde 600 g/kg ts vid skörden. Största skillnaden i smältbarheten nådde den traditionella blandingen av timotej och ängssvingel där smältbarheten vid låg stubbhöjd var 35 g/kg ts högre än vid hög stubbhöjd. Engelskt rajgräs reagerade endast lite på stubbhöjden, och stubbhöjden påverkade inte alls smältbarheten för foderlosta och hundäxing. Man känner till att hundäxing och vissa arter av losta tål torka väl, vilket kan ha bidragit till en bättre tillväxt från kortare stubbhöjd under försommarens torra omständigheter.
Andra skördens råproteinvärde var på tillräcklig nivå fastän den var lägre vid hög stubbhöjd (140g) än vid kort stubbhöjd (150 g). Det uppstod även skillnader mellan de olika vallväxtarterna. Skillnaderna förklaras delvist av att proteinet späds ut i fodermassan, men i detta prov berodde skillnaderna mer på växtarterna. Lostan och hundäxingen hade tydligt högre proteinvärde än de andra växterna. Den traditionella timotej-ängssvingel blandningen nådde ännu en tillräcklig proteinnivå. Timotej, engelskt rajgräs, betesblandningen och timotej-ängssvingel-blandningen kunde ha gynnats av en lite högre kvävegödsling inför den andra skörden.
I den tredje och fjärde skörden uppstod skillnader mellan växterna även beroende på stubbhöjden (bild 5.). Traditionella timotej-ängssvingel blandningen gav den högsta torrsubstansskörden vid tredje skörden. Skillnaden var markant för timotej-ängssvingel blandningen jämfört med engelskt rajgräs med hög stubbhöjd, hundäxing med kort stubbhöjd, timotej med kort stubbhöjd men även en liten skillnad sågs jämfört med engelskt rajgräs och foderlosta med kort stubbhöjd. Dessutom gav foderlosta och hundäxing märkbart bättre skörd med hög stubbhöjd än engelskt rajgräs.
Bild 4. Tredje och fjärde skördens mängd (kg ts/ha) för de olika växtarterna och stubbhöjder.
Den fjärde skörden skördades i slutet av augusti och då gynnades timotej och foderlosta mest av hög stubbhöjd. Däremot gav båda blandningarna, hundäxing och engelskt rajgräs jämn skördemängd med de olika stubbhöjderna och även delvist jämfört med varandra. (bild 4.)
Tredje och fjärde skördens smältbarhet var bra för alla växtarterna, minst 680 g/kg ts. Även råproteinvärdet var i genomsnitt bra. I den tredje skörden var råproteinmängden i genomsnitt 165 g/kg ts, men foderlostan lyfts fram med 15-25 g högre proteinvärde. I den fjärde skörden följde proteinvärdet logiskt mängden torrsubstans så att i de högsta skördemängden var proteinvärdet lägst (engelskt rajgräs ca 120 g/kg ts) medan i den lägsta skördemängden var proteinvärdet till och med onödigt högt (foderlosta 170-190 g/kg ts). Engelskt rajgräs borde ha fått lite mer kvävegödsling medan gödslingen kunde ha varit lägre för foderlostan.
Den femte skörden bärgades i början av oktober när vegetationsperioden redan var över. Skillnader i skördemängden uppstod inte längre under de allt kortare dagarna och även medelskörden var moderat, endast 630 kg ts/ha (SEM 138). Smältbarheten var hög vilket är typiskt för höstskörd och presenterar växtens förberedelser inför vintern.
NötgårdensVall-projektet fortsätter provet den kommande vegetationsperioden. På så sätt fås information om hur stubbhöjden påverkar växtens övervintring.
Författare
Forskare Arja Mustonen, Naturresursinstitutet